Vi har bara varandra

Jag såg på Lejonkungen, för att få gråta. För jag har inte gråtit på länge, jag minns inte ens när jag grät sist. Men jag grät inte. Inte ens när Mufasa dör, inte ens då grät jag. & då blir jag så, typ rädd för mig själv. För jag menar, jag har alltid gråtit till den filmen, hur lycklig jag än varit i livet har jag alltid gråtit, men inte idag, inte när jag verkligen behövde. Jag förstår inte!

Jag var ju i Göteborg i helgen, med min mamma och min syster, dom är bäst. & det var bäst. (eller nej, inget slår skåne!) Men så åkte vi buss hem idag, efter en perfekt dag med perfekt väder på Liseberg. & när vi klev av bussen utbrast Mimmi "Jag älskar att vara hemma!". Och den enda tanke som snurrade i mitt huvud var "Jag hatar att vara hemma, jag hatar dethär stället och jag misstrivs som fan." & grejen är den att jag vill trivas, för det är ju ändå mitt hem och majoriteten utav mina vänner bor här eller i närheten. Men jag känner mig inte hemma längre, det är sjukt och skrämmande. Men jag vill bara bort. & jag vet ju en sak, som kommer att kännas så otroligt befriande och allt sånt, men samtidigt är det jobbigt att bara vara tyst om det. Men det är bäst så.
Jag vill bara gråta. Men jag kan inte lyssna på musik, för Pontus har gått o lagt sig. & alla andra också för den delen, så jag kan inte heller se på film.
& jag vill ju liksom inte besvära dig...

Camilla. Jag måste ha din adress så att jag kan skicka grattiskort till dig, det är inte långt kvar tills du går ut nu, och jag kunde inte varit stoltare! Wish I could be there with you <33