Tears and rain

Jag har glömt bort hur det är att gråta och det skrämmer mig något så förbannat! Alla människor måste gråta ibland, tillochmed jag, men hur bär man sig åt, när man har glömt bort hur man gör?
Jag har försökt allt känns det som - sorgliga filmer & böcker, långa enmanspromenader i regnet med enbart ledsen musik, blivit sviken - jag har till och med slutat bry mig. Men vart fan är tårarna?

Grejen är den att egentligen kan jag inte klaga på mitt liv, jag har det bra, det går ingen nöd på mig. Ändå finns ångesten där hela tiden, i allt jag gör. Jag är så rädd för att mitt leende ska slockna snart. Om inget drastiskt händer snart. Ge mig ett leende att glädjas och glädja med.

Sommaren är påväg, men det känns så meningslöst. Vad ska jag göra hela dagarna? Lediga dagar = mer tid för tankar. Jag är så rädd, så jävla rädd för att gräva ner mig så totalt att jag inte kan kunna ta mig upp igen.
Det sjukaste är, att jag längtar inte ens till min födelsedag längre, när alla mina vänner ska samlas, fira mig och bli allmänt dyngfulla, och ha det underbart, till och med mina skåningar kommer upp, men jag glädjs ändå inte. Jag är rädd, för att göra bort mig och för att bara bli...bortglömd. Jag är så otroligt folkskygg just nu, det är värre nu än vad det någonsin varit förr!

I would do anything to feel the tears fall down my face..

Jag har aldrig kännt såhär förr, det har aldrig funnits en liknande längtan hos mig. En längtan efter slut och tårar.

& egentligen, innerst inne, vågar jag inte berätta allt dethär.
Jag är så sårbar