Vy från ett luftslott

Det var så fint. I lördags, för snart sju dagar sen (femidagalltså), det var jag & min älskling tillsammans med regnet och kent. Nu fick jag reda på att jag får återuppleva det igen, men inte i göteborg, dock både i trollhättan och i örebro. Helt u-n-d-er-b-a-r-t! Det finaste är att dom spelar i trollhättan på alla hjärtans dag, vi som inte tänkt fira det. Men jatack <3

Nu ska jag fortsätta försöka le bort min konstanta huvudvärk.

Miss Blue

Ojoj, nu blev det lite sådär panikångestkänsla på dethär dårå. Bara uppdaterat en gång under november, vad är det frågan om egentligen?
Jaja, det har hänt så mkt, mer skolångest, mer Jesperkärlek och vänskapsmys. Just nu är det psykångest & Vincentpuss.

Jaja, det är 5 månader idag och jag vill vara glad och vara där :*
Så 14.30 åker jag dit, det är ju lite TJOHO känsla på den dårå, ännu mer TJOHO känsla är det ju på Göteborg, Liseberg och Kent imorgon! Det är tillochmed kärlek.


Jag är bara så osammanhängande att jag skäms, nu ska jag ta med datorn upp, käka massa chips och godis & se på något skoj.

Sweet Miss Blue, how do you do?

Ensammast i sverige

Det är som en bottenlös, bäcksvart brunn.
Livet alltså.
Verkar inte finnas något slut på helvetet. Det bara fortsätter o fortsätter, jag har haft ett jättebra lov. Världens finaste lov fyllt med uppgångar, jag har mått så bra att jag har glömt bort ångesten, visst har den knackat på några gånger, men jag har aldrig släppt in den. Nu inatt kom den tillbaka till mig, jag vet att det är dags för oss att säga farväl för den här gången, och då kommer den gärna och hälsar på. Jag börjar tänka, tänka på hur det kommer vara utan hans värme i sängen, hans kramar på morgonen och hur han drar mig tillbaka baklänges när jag ska gå upp för klockan är mer eftermiddag än lovligt, jag kommer sakna hans ögon, hans fingrar och hur han leker med mitt öra när jag ligger i hans knä. Jag vet ju att vi kommer ses igen, men jag vill aldrig lämna den enda jag verkligen vågar hoppas på.

Inatt har jag fällt tårar, och han finns fortfarande vid min sida. Jag är förundrad, över att någon så underbar står ut med mig. Jag är också förundrad över hur jag själv kan leva, med mig som jag faktiskt är. För Amanda är ingen bra person, bara svaghet och rädsla finns inuti mig. Det finns personer jag skulle vilja konfrontera om deras vänskap tillexempel, det finns så mycket lögner och missförstånd jag skulle vilja ta itu med, men jag är alldeles för svag och rädd. Jag vet att även om jag skulle ha en hel armé av vänner bakom mig som tar emot mig om jag skulle misslyckas så skulle jag ändå inte kunna konfrontera denhär personen.

Just nu, alldeles i det här ögonblicket är allt perfekt egentligen, det är tyst, bara Tillbaka till samtiden spelas på datorn, jag och mannen i mitt liv sitter alldeles intill varann, och ändå låter jag tårarna rinna. Fastän just i det här precisa ögonblicket finns det inget att gråta över. Han har lovat mig att alltid finns, och för första gången någon säger så till mig litar jag på det. Det har ingenting med att göra med att dom andra som sagt så varit oärliga, men jag vet att man tröttnar på mig, det vet jag, även om man kanske inte vill så gör man det. Men att jag känner att Jesper kommer finnas kvar är att han har sett min värsta smärta som jag vanligtvis inte visar för någon, han har sett den, han har hållt om mig när jag skakat av sorg, och han sitter ännu tätt tätt intill. Det värmer så i hjärtat.

Sen finns det självklart andra saker som bekymmrar mig, men som jag inte vill ta upp. hur otroligt mycket jag misstrivs i båda mina "hem" kanske. Känner mig inte längre välkommen i något utav dom. Jag vågar inte berätta för min kurator hur dåligt jag mår, det känns inte som om de 50 minutrarna var tredje vecka jag får räcker till.

Detta är alltså ännu en natt jag låtar tårarna tvätta bort sminket åt mig...