Våga vara rädd

Förstå att jag älskar dig. Lämna mig aldrig...

Skin

Jag har rätt så ont faktiskt.
Men det är ju ändå saker som jag inte kan erkänna eller hur. Att bara höra en jävla massa tjat och klagande visor hela dagarna är något som jag verkligen inte orkar mer, det bara tär och äter upp mig lååångt inifrån.
Kan ni inte förstå det nån gång? Grejen är den att jag lyssnar gärna, så hemskt gärna. Det är då jag känner mig som mest levande, men fan, nu äter det bara i mig och jag vill bara gråta ut.
Modet sviker mig mer och mer för var dag som går och jag har ingenstans att gömma mig. Inget självförtroende att ta lite skydd bakom, nu är jag helt blottad. Kan inte visa mig stark i skolan längre heller. Det var en tid när jag var kung på det, men nu får jag inte ens vara kung på att ljuga. Nu är jag bara Amanda.
& det som gör mig så rädd för det är väl att alla kommer se mig som jag verkligen är, tyvärr kommer nog flera svika och glömma och förneka att de någonsin känt mig.

& jag blir så rädd när jag hör om alla som dör, det är inte rättvist! Jag har sett tillräckligt med lidande just nu tycker jag, jag brukar ju gilla hösten och vintern med allt mys det innebär, men nu skriker döden ut sin närvaro och jag går alltid på helspänn, rädd för att bryta något. Jag känner ingen personligen, men det gör så ont, att se vänner, familjens vänner och andra utomstående skaka av gråt och utav sorg. Jag blir så maktlös. Jag må kunna lyssna, trösta och göra mycket annat för mina vänner, men döden kommer alltid vinna över mina försök att hjälpa.


Jag gillar inte.
Men jag älskar.
Dig, dig och
dig.

Morning paper dirt

fan. Allt kan bli så fel.
Varför kan vi bara inte fixa allt?
Ska vi vara så jävla inkompetenta och konstiga?
Jag är kanske värst av oss och jag vill spy bara jag tänker på det.
Jag gillar mig själv, verkligen inte något.
Just nu så vill jag gråta och dö.
Jag vill bara försvinna.



Skit.

Sömnen

Dagen är faktiskt bra, trots omständigheterna.
Jag sov alldeles för lite, tre timmar, och jag blev smittad av Tintin och Wilma i helgen, så nu är jag härligt genomförkyld och har ont i halsen. Jippi!

Jaja, jag kom upp imorse iallafall tack vare Mimmi, hon väckte mig runt sju, då kom katten in och bråkade också. Sen så åker jag upp till knuffen, var där i en timme för kuratorsamtal, det var hur mysigt som helst, hon hade tänt et ljus, det var lite mörkt utanför, riktigt höstkänsla :) sen så åkte jag till skolan och ja. Händer itne så mycket. Hade engelska, vi såg på film och jag somnade inte! Trots att jag bara sov tre timmar :P Träffade Lollo också, det var bäst bäst bäst, puss på henne!



[Dagen efter]

Dagen är väl okej, mensvärk och huvudvärk så att det bara skriker om det, jag saknar Jesper och det blir inte bättre av att han antagligen ligger och sover emd urladdad mobil så att jag inte får tag på honom heller. Kanske träna idag om jag inte är allt för sjuk, eller så åker jag till Lager 157 med mamma & syster och kanske införskaffar mig ett par nya byxor, mycket nödvändigt måste jag tala om :P
Puss på dagen iallafall. Jag känner mig rätt glad. Trots hemsk mensvärk :P
NEJ MEN EN JÄVLA MASSA PUSSAR!!!!!!!!!!!!!

LSD, någon?

Jag sitter här i min absoluta ensamhet och läser artiklar på Aftonbladet.se, om ungdomsvåldet som blivit så förstorat nu när det i förra helgen inträffade i centrala Stockholm istället för ute i förorterna. Jag menar inte att det är något fel med att det blev uppmärksammat, inte alls, det är jättebra - men alldeles för sent.
Jag anser att det är synd att det ska uppmärksammas först nu, när en kille ur övre medelklassen blir mördad, för det ska aldrig behöva gå så långt. Ingen ska bli mördad - vare sig det är förortsunge eller överklassunge, så enkelt är det. Man ska inte gå på fester när man är femton år gammal och kunna dricka obehindrat med sprit, jag är glad att jag inte gjorde det när jag var i den åldern. Men samtidigt känns det som om det förändrats något kollosalt sen jag var i den åldern, tre år sen, inte hände detta då? Jag vet att det förekom skit i olika städer runt om i landet, men inte var väl ungdomsvåldet lika stort och utbrett då som nu?
Jag läste Lasse Anrells krönika (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article994229.ab) om ungdomsvåldet och blev faktiskt berörd, jag har aldrig haft något för honom, men han skrev otroligt bra angående detta.

Iallafall, även om jag är tjugo mil bort ifrån där det händer, just nu, så blir jag rädd, antagligen livrädd, för vad som ska fortsätta. Vart världen egentligen är påväg, vem vill skaffa tillexempel barn i denhär världen, där det finns risk att man blir ihjälsparkad när man är ute med några vänner på en helg. Inte vill väl någon utsätta sitt eget barn för sånt. Jag pratade med Jesper idag, om en helt annan sak, men det rörde ändå människor, och att man på ett sätt kan se vissa livsstilar som dödliga, för att man inte för sin generation vidare, fortsätter ungdomsvåldet tror jag att det finns dom som kommer sluta skaffa barn, av rädsla. Det är alltså dödligt, på annat sätt än att det faktiskt finns dom som dör. Det kan finnas dom som aldrig föds.

De som mördade Riccardo förra helgen är födda år 1991, när jag läste det satt jag still i flera minuter och bara såg framför mig, de är lika gamla som min lillasyster. Hon är 16 år gammal, har hela livet framför sig. Likadant borde et vara för dem, men dom har börjat livet med att mörda.



Jag tror inte jag vill leva i denhär världen längre

Piece by piece

Ibland, eller nej okejdå, jävligt ofta, blir jag så förbannat irriterad, på dig, och på mig. Varför måste vi alltid tävla i allt? Jag blir så...blä.

jag orkar inte skriva mer nu

Min värld

Vi är redan inne i Oktober och jag antar att livet blir mörkare och mörkare för varje dag som går. Eller kanske inte livet, men dagarna, som snart inte är dagar mer än några timmar om dygnet, allt händer mitt framför ögonen på mig men jag har varit så sluten i mig själv så att jag såg det för första gången idag när jag, Johnny & Julia gick upp på stan, jag såg dom gula, orange & röda löven i luften när dom flög omkring i vinden, jag kände kylan bita vid min urringning, jag kände höstens svarta komma över mig som en mantel.

Allt blir så mycket jobbigare denhär tiden på året, att inte ha någon nära varje dag som jag behöver, att ha någon, så långt bort, som man saknar så att det verkligen gör fysiskt ont i bröstet, det är en aning otäckt och obekant för mig. Men att ändå veta att jag, Amanda är älskad, visst är det en underbar känsla, oja, kan inte beskriva den med några ord i världen faktiskt. Men just nu, när det smärtar som värst, kan jag bara se att mörkret börjar falla utanför fönstren och jag inser att jag har nästan två timmar kvar i denhär skolan för dagen, när jag inser att det antagligen kommer vara skymning när jag lämnar byggnaden, då gör det ändå lite ondare.
Jag vill inte vara kvar på en skola där rektorn förnedrar och trycker ner elever, mina vänner. Jag vill inte behöva le och inte låtsas som om inget hänt, bara för att jag inte valdes till elevrådsrepresentant, jag vill inte behöva torka tårar i vänners ansikte, bara för att han talar innan han tänker, för att hans ord antagligen skadar en aning djupare än andras, för det är ändå han som ska leda oss genom gymnasietiden, det är hos honom vi egentligen ska finna vårt absoluta stöd när vi behöver det, för att fortsätta orka med skolan, vi ska inte behöva höra att vi är fria att byta skola, att han aldrig mer vill prata med oss eller höra honom säga ”kan du inte läsa eller?”. & även om detta ”bara” berör en elev på skolan, min vän, så känns det inte bra. För när hon berättar om vad han sagt så går det rakt in i mitt hjärta också. Jag önskar att jag något kunde göra, men i denhär situationen är jag totalt maktlös. & det är en väldigt jobbig känsla ska jag be att få tala om.


Det märks också att hösten är påväg när man får höra att en tjej har hoppat framför tåget, i vad jag trodde, tills idag, var en olycka. Hon har tagit livet av sig, och varför det känns så overkligt med just henne är för att en utav mina absolut bästa vänner kände henne sen dagis, dom var bästa vänner hela låg och mellanstadiet. & det gör så ont i mig att se henne så ledsen! Hon har stöttat mig i mina mörka stunder, nu är det min tur att stötta tillbaka.
Men jag minns hon som tog livet av sig, jag minns henne så väl. Vi bodde i samma område när vi var små, max 100 meter från varann, vi gick i samma skola, och jag såg henne ofta på stan. Hon hade säkert ingen aning om vem jag var, men så fort jag fick höra nyheten och fick höra hennes namn så såg jag hennes ansikte fladdra förbi. & jag blir så rädd. För hon var ändå så långt bort, jag är inte ens säker på om jag pratat med henne någon gång, men hon var ändå så nära, för vi delade adress, vi delade skola och vänner, liv, skola och fritid. Den var densamma för oss.
& jag tycker det är otäckt. Jag blir rädd, det ska inte behöva vara så.
R.I.P - Sofie 1990 - 2007

Bitch

Ibland, ja, rätt så ofta nu senaste tiden, så undrar jag vart vår skola är påväg någonstans, jag trodde att detta var bra, men så kommer rektorn och går till personangrepp på elever som bara vill ha sin rätt att få säga sina åsikter. Jag blir fan livrädd när jag hört att han sagt att han är så trött på denne, och att det finns andra lärare som också är det. & att han håller kvar en elev inne på sitt kontor dock att denne inte gjort ett smack för att förtjäna en utskällning.
Vart fan är vår skola påväg? Jag fattar det inte och just nu önskar jag att jag tagit en plats i elevrådet så att jag hade något att säga till om, för som läget är nu så kan jag bara sitta och titta på, för jag borde inte vara involverad, men vad tror han? Att vi ska blunda när vi ser våra vänner gråta för att dom är så förbannade? Han är fan bra patetisk, och det är nästan så att jag vill att han ska läsa dethär, och inse att man inte kan bete sig hur som helst mot en elev. Helt allvarligt talat, okej, han kan ha sina åsikter, men han har ingen som helst rätt att som rektor trycka ner elever till tårar. Jag blir så förbannat jävla arg och jag är fan överlycklig över att det bara är 247 dagar kvar i denhär jävla skit skolan!