Min värld

Vi är redan inne i Oktober och jag antar att livet blir mörkare och mörkare för varje dag som går. Eller kanske inte livet, men dagarna, som snart inte är dagar mer än några timmar om dygnet, allt händer mitt framför ögonen på mig men jag har varit så sluten i mig själv så att jag såg det för första gången idag när jag, Johnny & Julia gick upp på stan, jag såg dom gula, orange & röda löven i luften när dom flög omkring i vinden, jag kände kylan bita vid min urringning, jag kände höstens svarta komma över mig som en mantel.

Allt blir så mycket jobbigare denhär tiden på året, att inte ha någon nära varje dag som jag behöver, att ha någon, så långt bort, som man saknar så att det verkligen gör fysiskt ont i bröstet, det är en aning otäckt och obekant för mig. Men att ändå veta att jag, Amanda är älskad, visst är det en underbar känsla, oja, kan inte beskriva den med några ord i världen faktiskt. Men just nu, när det smärtar som värst, kan jag bara se att mörkret börjar falla utanför fönstren och jag inser att jag har nästan två timmar kvar i denhär skolan för dagen, när jag inser att det antagligen kommer vara skymning när jag lämnar byggnaden, då gör det ändå lite ondare.
Jag vill inte vara kvar på en skola där rektorn förnedrar och trycker ner elever, mina vänner. Jag vill inte behöva le och inte låtsas som om inget hänt, bara för att jag inte valdes till elevrådsrepresentant, jag vill inte behöva torka tårar i vänners ansikte, bara för att han talar innan han tänker, för att hans ord antagligen skadar en aning djupare än andras, för det är ändå han som ska leda oss genom gymnasietiden, det är hos honom vi egentligen ska finna vårt absoluta stöd när vi behöver det, för att fortsätta orka med skolan, vi ska inte behöva höra att vi är fria att byta skola, att han aldrig mer vill prata med oss eller höra honom säga ”kan du inte läsa eller?”. & även om detta ”bara” berör en elev på skolan, min vän, så känns det inte bra. För när hon berättar om vad han sagt så går det rakt in i mitt hjärta också. Jag önskar att jag något kunde göra, men i denhär situationen är jag totalt maktlös. & det är en väldigt jobbig känsla ska jag be att få tala om.


Det märks också att hösten är påväg när man får höra att en tjej har hoppat framför tåget, i vad jag trodde, tills idag, var en olycka. Hon har tagit livet av sig, och varför det känns så overkligt med just henne är för att en utav mina absolut bästa vänner kände henne sen dagis, dom var bästa vänner hela låg och mellanstadiet. & det gör så ont i mig att se henne så ledsen! Hon har stöttat mig i mina mörka stunder, nu är det min tur att stötta tillbaka.
Men jag minns hon som tog livet av sig, jag minns henne så väl. Vi bodde i samma område när vi var små, max 100 meter från varann, vi gick i samma skola, och jag såg henne ofta på stan. Hon hade säkert ingen aning om vem jag var, men så fort jag fick höra nyheten och fick höra hennes namn så såg jag hennes ansikte fladdra förbi. & jag blir så rädd. För hon var ändå så långt bort, jag är inte ens säker på om jag pratat med henne någon gång, men hon var ändå så nära, för vi delade adress, vi delade skola och vänner, liv, skola och fritid. Den var densamma för oss.
& jag tycker det är otäckt. Jag blir rädd, det ska inte behöva vara så.
R.I.P - Sofie 1990 - 2007