Skin

Jag har rätt så ont faktiskt.
Men det är ju ändå saker som jag inte kan erkänna eller hur. Att bara höra en jävla massa tjat och klagande visor hela dagarna är något som jag verkligen inte orkar mer, det bara tär och äter upp mig lååångt inifrån.
Kan ni inte förstå det nån gång? Grejen är den att jag lyssnar gärna, så hemskt gärna. Det är då jag känner mig som mest levande, men fan, nu äter det bara i mig och jag vill bara gråta ut.
Modet sviker mig mer och mer för var dag som går och jag har ingenstans att gömma mig. Inget självförtroende att ta lite skydd bakom, nu är jag helt blottad. Kan inte visa mig stark i skolan längre heller. Det var en tid när jag var kung på det, men nu får jag inte ens vara kung på att ljuga. Nu är jag bara Amanda.
& det som gör mig så rädd för det är väl att alla kommer se mig som jag verkligen är, tyvärr kommer nog flera svika och glömma och förneka att de någonsin känt mig.

& jag blir så rädd när jag hör om alla som dör, det är inte rättvist! Jag har sett tillräckligt med lidande just nu tycker jag, jag brukar ju gilla hösten och vintern med allt mys det innebär, men nu skriker döden ut sin närvaro och jag går alltid på helspänn, rädd för att bryta något. Jag känner ingen personligen, men det gör så ont, att se vänner, familjens vänner och andra utomstående skaka av gråt och utav sorg. Jag blir så maktlös. Jag må kunna lyssna, trösta och göra mycket annat för mina vänner, men döden kommer alltid vinna över mina försök att hjälpa.


Jag gillar inte.
Men jag älskar.
Dig, dig och
dig.