I've been looking for freedom

När allt kommer omkring så vet jag ju att jag har ett bra liv, och att jag borde vara sjukt lycklig och nöjd. Jag menar, jag har ju min familj, min underbara bästa familj. Och jag har alla mina underbara vänner. Men liksom. Det är så svårt att hålla skenet uppe hela tiden, snart är sommaren här, och det ska bli så skönt. Men ändå inte, för då har jag ingen som helst säkerht i mitt liv. Förra sommaren hade jag Basse, nu har jag inte ens någon pojkvän. Det känns skrämmande. Det finns ingen mer än mig själv, ingen som kan ta emot mig när jag faller, för alla mina vänner som bor här uppe har så många andra vänner och pojkvän som dom också måste umgås med liksom. Jag vill ju inte förstöra något.
Jag är rädd inför sommaren. Jag vill inte sitta inne hela tiden, jag vill ju liksom, ha ett liv.
Men det är så svårt, för jag är så rädd...jag vill bara begrava mitt ansikte i ditt bröst och bara ligga där och känna tryggheten strömma mellan oss. Men jag vet ju att det kommer aldrig att hända. Du vet ju förfan inte ens om vad jag känner. Bravo. Och jag kommer aldrig våga säga något, för jag vill inte förstöra allt. Jag är bäst på att förstöra. Jag lovar.

Vart tog mina känslor vägen? När slutade dom betyda något? När slutade jag betyda något?
När var jag någon?
Åh. Jag har så grymt svårt just nu. Och vart är säkerheten i mitt liv.? Jag vill inte.
När vi kommer tillbaka efter lovet har vi bara ett år kvar. Ett jävla år. Fyllt utav både glädje och sorg. Det har gått så otroligt snabbt dethär. Redan två år. På högstadiet kändes ett år som tio. Och det kändes som om det aldrig skulle ta slut. Ändå så stod man där dagen då vi slutade, och splittrades för alltid. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknade er, för det gör jag. Som fasen, för ni var ändå så speciella. Allt var så speciellt.
Här är alla så själviska och ja, blinda. I sitt eget ego. Jag vet inte vart jag hör hemma, om jag ens hör hemma någonstans. Jag hoppas ju självklart det, att Adde och Julia och alla andra ser på mig som en vän, en viktig vän, inte bara en börda att stå ut med i skolan. Men man vet ju aldrig hur det är liksom. Allt för ofta känner jag mig som en börda.
Jag vill bara ha någon att luta huvudet emot och känna ångesten släppa. Och jag vill att du ska bli min.

Jennie. Du är en så otroligt bra vän. Jag saknar dig, och jag önskar dig all lycka i livet och jag hoppas att vi aldrig ska glida ifrån varann. För även fast att vi inte känt varann så länge så har vi ändå hållt ihop, vi kanske inte ses så ofta, men vi har alltid lika kul när vi väl ses. Jag längtar till imorgon. Jag längtar efter dig.



<3