Thunder express

Jag är inne i en sån, svacka.. när jag inte vet någonting om mitt eget liv. Och jag kan inte heller ta reda på något, utan jag måste bara vänta ut det. Hoppas på att något kommer hända, att något kommer att göra mig glad. Ett telefonsamtal från en saknad person, ett msnmeddelande från en vän, eller vad som helst som kan få mig att le.
Jag lovade Adde att försöka vara glad imorgon. Men det är liksom, skolan det handlar om. Jag känner mig så otroligt inte redo för allt det här nu. Jag vill bara, få lov igen, sova och bara vara lugn. Visst trivs jag i skolan, det ska jag inte säga att jag inte gör, för det gör jag. Men just nu känns det bara som en stor jävla börda att behöva ta sig upp. En jävla börda att klä på sig, sminka sig och försöka vara snygg. För vem ska jag vara snygg? Mig själv? Nej tack, det spelar ingen roll, jag vet ändå hur jag ser ut under lagret av fondation. Och då spelar det ingen roll hur tillfixad jag ser ut, när jag vet hur trasig jag är där under.

Jag orkar inte låtsas längre.
Jag orkar verkligen inte vara den starka längre, jag ångrar mig så att jag tog på mig den rollen dendär torsdagskvällen för länge sedan. Jag måste få slappna av, gråta ut. Det behöver jag, och jag behöver er tröst. För utan er klarar jag det aldrig, det vet jag, det står glasklart för mig. Men jag måste kämpa själv, det vet jag också. Men det känns bara så svårt, jag har tappat motivationen, jag vet inte vad jag kämpar för längre..? För att klara andra året på gymnasiet? Men vad gör det för skillnad..? Det är fortfarande ett jävla helvetes år kvar. Och jag vet att jag inte kommer må bra genom hela det året, såvida det inte kommer någon och räddar mig. Tar mig tillbaka.
Hur det nu ska gå till? Det är ju liksom något som aldrig kommer gå att ta tillbaka, göra ogjort. Det kommer alltid finnas.

Jag bara undrar om man kan säga upp sig från livet?