Håll om mig

Och jag undrar vart jag ska börja någonstans?
Dagen började ju så otroligt bra, vakande ute på landet, allt var frid och fröjd, svinkallt, men bra. Jag älskar det. Stället, mamma, och systrarna. Om livet alltid kunde vara så lätt, om man alltid kunde skratta lika mycket som jag gjorde igår natt.
Då skulle livet vara så enkelt och bekymmersfritt.

Ikväll åkte vi hem till Malin, Kenneth, Moa och Markus. Mammas syster, pappas bror och deras barn. Den bästa familjen som finns. Och jag beundrar er. Så otroligt mycket, och älskar er så djupt i mitt hjärta så att jag nästan blir rädd. Ni är så bra (och jag så otillräcklig). Vi hade det jättetrevligt, åt gott och bästa sällskapet. Mamma och Kenneth diskuterade högljutt om genusperspektiv och sånt.
Och allt var bra, perfekt, tills moster råkade nämna henne. Mamma tål henne inte och blev förbannad, fly förbannad och det har hon så rätt att bli. Och jag kan inte förklara min skam i ord, för det var mitt fel att denhär perfekta kvällen slutade med tårar.
Om jag bara håll min käft stängd, så hade jag inte suttit och gråtit över mig själv just nu.

Och. Jag kan inte heller beskriva mitt hat i ord, mitt hat mot det liv jag lever. För visst, ibland är det underbart och det finns inga fläckar på himlen, som i morse, men. Jag är ju trots allt ett skilsmässobarn, och mina föräldrar är inte vänner. Jag måste alltid vakta vad jag säger, och till vem jag säger det. För jag vill ju inte såra.

Men, grejen är den, att jag är ett barn. Jag vill inte att min mamma ska hota med att göra saker mot sig själv, för att jag har sagt en sak, som jag aldrig trodde skulle skada.
Och jag hatar dig, för att du splittrade vår familj, för att du lämnade oss helt ensamma kvar, oförmögna att göra något alls åt det. Men samtidigt älskar jag dig, av hela mitt hjärta, och lite till, för du är min pappa, och har alltid varit och kommer alltid att vara. Och du har gett mig två helt underbara systrar. Som jag aldrig i livet skulle vilja byta bort. Förutom mot en sak, att ni fortfarande skulle vara gifta. Jag kommer på mig själv ibland, med att hoppas, önska att ni någon dag kanske ska hitta tillbaka till varandra, men det sårar så när jag kommer på att det aldrig kommer att hända. Och då kan jag gråta nätter igenom, dagar om det skulle vara så.

Jag är inget skilsmässobarn! var min första tanke. Och är än idag. För jag vill inte.. villvillvill inte, men vad fan spelar min vilja för roll i det här, inte ett jävla skit. Och jag vill ju inte.. och hela dethär inlägget är bara massa svammel. och det ber jag om ursäkt för. förlåt.


FÖRLÅT FÖR MIG OCH FÖR MITT LIV.

det enda som skulle hjälpa var om tiden spolades tillbaka, och livet var som det SKA vara.
Och jag vet att vissa tycker att.."vafan, har hon inte kommit över det där än?" men nej, det har jag inte. Och antagligen kommer jag inte göra det på ett jävla tag heller, för jag har fan inte ens fattat att dom skilt sig än!


ge mig någon som bara håller mig nära, viskar tröstande ord och kysser mig i pannan. någon som jag inte behöver skämmas inför. någon som är beredd på att leva ett liv med mig. Någon som aldrig kommer överge mig. Jag mår illa.