Going under

Har lektion. Engelska.
Sitter och ska försöka skriva en dikt, och såklart. Såklart, att känslan av då kommer tillbaka. Det gör den alltid när jag ska försöka skriva dikter och sånt.
Att bara rabbla ur sig alla känslor, hur mycket jag hatar honom för att han bara lämnade, hur mycket jag hatar honom för allt han gjort, hur ännu mycket mer jag hatar honom för allt han inte gjorde. Men ändå, hur mycket jag älskar honom, för jag måste, och för jag vill. Jag vill förlåta. Men det är svårt.
Jag kan ju inte bara stänga in alla mina känslor, som jag gjorde i så många år, för jag vet att jag inte mår alls bra av det. Jag kan inte fortsätta blunda, och det vet jag. Och mamma har erbjudit sig att berätta allt, precis vad som hände i samband med skilsmässan, men jag vill inte veta. För jag har förlåtit, hur svårt det än har varit så har jag lyckats, och jag är rädd att jag inte ska kunna göra det igen om hon berättar allt.
I Fredags, när vi kom hem från kusinerna så grät jag, så otorligt sjukt mycket. Och hon sa att, om jag vill, så skulle hon berätta, det slutade med att jag satt på min säng, höll för öronen och skrek att jag inte ville höra.
Och hon säger sig förstå, men jag tror inte att hon gör det, för hon fortsätter tjata.
Hur ska jag kunna berätta för henne, på ett sätt så att hon inte tar illa vid sig. För jag vet att hon mår dåligt, kanske sämre än vad jag gör, det vet jag faktiskt. Men, hon har aldrig varit med om samma sak som jag. Det är jag som måste gå hemma hos honom och le och se glad ut och svara och le och se glad ut.
Okej att det var hennes man som svek henne, men, det var min pappa. Och just nu vill jag bara vara sådär sjuktligt SJÄLVISK och bara rå om mig själv och mina känslor. För, min pappa övergav mig! Och att det var flera år sedan, det spelar ingen roll. Antagligen kommer det inte spela någon roll när jag är 30 heller, jag kommer fortfarande vara sviken djupt in i själen. Såret han gav mig kommer aldrig att försvinna, för inte fan läker tiden sår! Snarare blir såren större, för jag känner mig inte smickrad eller något sånt när dom kommer och berättar att, Amanda, du ska få ett syskon. Visst är Tintin den finaste flickan på hela jorden och jag älskar henne innerligt, men, det är inte kul att ens pappa inte nöjer sig med barnen han har. Han måste skaffa fler, och inte ett, utan två. (& nu vill jag poängtera att jag har dom finaste systrarna man någonsin kan önska, så jag är inte alls ledsen eller arg över att dom finns!) Men alltså. Varför kan han inte nöja sig med mig och Mimmi? Är vi inte tillräckligt bra? Fyller vi inte kvoten? Det är ju liknande frågor som dagligen susar omkring i mitt huvud.

Nu måste jag gå och äta. Jag orkar inte.