Bara för mycket

Idag har varit en bra, mysko dag. =)
Jag kunde inte sova inatt, så jag har varit övertrött och sprallig hela dagen. Johnny skulle säga speedad ;P Men jaja.
Vaknade halv åtta, (min väckarklocka ringde fan inte klockan sju :OO) av att mamma kom in och frågade när jag ska gå upp. Mitt svar blev "för jättelänge sen". Så var det med att komma tillbaka till skolan snygg och fräsch. Och pigg. Inte då ;D;P

Jaja, iallafall. Har nog saknat vissa i klassen, känns skönt att ha något att göra om dagarna, så att man inte kan äta alldeles för mycket godis. Hah. Nejmen fan, alltså. Bra dag. Smsade lite med en ny bekantskap, Fredrik ringde nyvaken och så ringde pappa och frågade om jag var frisk ännu :)

Meningen var att jag skulle tränat idag, men icke. Neejdå, för när jag och Julia skulle springa till bussen så sträckte jag låren eller något, men tjena, kan man göra sånt? Jorå, såatte. Jag kunde. Så jag kunde knappt gå, men jag lovade Julia att följa med henne till CO (Clas Ohlson) så jag haltade mig fram, haha, kände mig helt invalid. xD
Så kom jag hem och satte mig vid msn, skoj serru. No life :D

Måste ta tag i mitt arbete om fetma, och så måste jag börja plugga för digitaltekniksprovet om en vecka, jag ser inte alls fram emot det och jag får ångest bara jag tänker på det. Helt på riktigt.

Och idag känner jag mig bara för att han någon att gnosa ner mig hos, bara ligga och vila huvudet emot någons ben. Och bara vara lycklig, det var ett tag sen.
Och så saknar jag Skåne så sjukt mycket. Jag vet inte hur det kan vara så, men jag trivs så otroligt bra där nere. I atmosfären, bland människorna och allt. Alla är så trevliga och underbara. Och jag vill flytta ner dit nu. Bara. gosa..
Nu har jag sånna känslor igen, som liksom inte går att förklara. Hate it. :(
Jag vill ju må skitbra, prima fan. Men, antar att man inte kan få allt som man vill, men jag villvillvill.

Alltså. Känslorna jag vill försöka förmedla är: Jag saknar Kärleken. Som fasen, men samtidigt är jag livrädd för den. För så sårad som jag blev när jag och Basse bröt, så sårad har jag nog aldrig varit, så på så vis skrämmer det mig. Vem säger att det ska bli bättre den här gången, vem säger att detta kommer hålla för alltid? Ingen. Och det gör mig helt sjukt otroligt livrädd, för jag vill ju ändå ha dendär närheten och känna att man är behövd. Men det kommer ju aldrig att hända igen för jag är för rädd. Så jag kommer bara klanta till mitt liv ordentligt. Och det orkar jag inte med.

Skippa lunar, helgon och allt sånt...?

Men kom och håll om mig då!