Frank

Det gör ont, sjukt jävla jätteont! Varför kan ni inte bara älska mig, precis som han gör? Varför? Jag vill inte veta att jag kanske blir av med mina pengar för att det gör ont i mig. Det gör jätteont, snälla någon, FÖRSTÅ NÅGON GÅNG! Det gör ont, inutimig. Det är som en kniv som skär isär mig innuti. Men att jag aldrig kommer inse att ni aldrig kommer förstå, men det är ju bara mitt fel! För det är ju jag som döljer det såfort jag går utanför dörren, när jag går ut i det osäkra, då måste jag visa mig stark, aldrig avslöja mig svag.
Jag önskar det omöjliga; att ni kunde se rakt in i mig, se kniven som förstör mig och sen rädda mig ifrån den. Jag önskar att ni kunde vara mina hjältar. Men jag måste klara mig själv.

Jag blir så sårad, tillexempel iförrgår, så satt jag hemma, ensam, lyssnade på musik och mörkret föll utanför, jag ringde Jesper för att berätta för honom hur mycket jag saknar honom, och då brast det. Satt och grät så sjukt länge, tills mamma kom hem, då såg hon att jag var ledsen. Men sen trodde hon att det gått över när jag fått mat. Det är ingen som tror att det är långvarande. Dom tror att min ångest bara är tillfällig, aldrig att jag mått dåligt konstant i flera veckor.

& juste. Jag var hos min kurator i Måndags, det kändes bra, att ha någon att luta mig mot, men inte ens hon ser hur dåligt jag mår, är jag verkligen så bra på att dölja? Jag kan inte berätta allt, dels för att jag är dålig på att uttrycka sånt, och dels för att jag inte vill att någon ska tro att jag är världens tönt, för det är jag inte. Men jag mår inte så bra. & jag vet väl att jag skulle må bättre av att prata ut, berätta ALLT jag känner, men det är svårt att hitta någon som vill lyssna på allt, det skulle nog ta ett tag. Men nu ska jag inte till kuratorn förens den 15e igen. Hjälp. Jag kommer inte komma iväg till Trollhättan i helgen heller, jag kommer sitta hemma, jag kommer dö. Långsamt, men jag vet att jag kommer dö.

Jag kommer spendera helgen nerbäddad i min säng, i mitt stökiga rum, som jag inte orkar städa, för jag orkar inte bry mig om det, med en bok i handen, telefonen i sängen, toarulle brevid mig, för att torka mina konstant rinnande tårar.

Hjälp