När jag vaknade i morse hade jag ingen som helst motivation att gå upp ur sängen. Jag hade ingen som helst motivation att sitta på Ljudproden, och känna ångesten bara rasa över mig. Inte heller ta emot alla blickar från människor som ogillar mig. Jag orkade inte heller prata med Ivan idag. Igen.
Jag har kommit till en punkt i mitt liv där jag inte orkar mera, jag orkar inte se folk i ögonen och verkligen lyssna till vad dom har att säga, jag orkar inte gråta, jag orkar inte skratta. Jag orkar inte försöka få människor att umgås med mig. Jag orkar verkligen inte bryr mig.
Jag vill bara att dagarna går fort fort fort, jag vill ha sommar nu. Sommar och Lov, då kanske allt känns mycket bättre? Livet och friheten. Jag vill inte vara instängd. Jag gillar inte skolan alls nu. Den kan dra åt helvete. Långt ditåt.
Jag orkar inte, och jag vill inte behöva anstränga mig för att behålla mina vänner nu. För dom ska se hur jag mår, jag ska inte behöva förklara, jag ska kunna ha en famn att falla tillbaka till, en famn utan frågor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar