Sommarens sista smak

Jag hatar att må dåligt, att sova oroligt och vakna med världens yrsel. Inatt har jag aldrig sovit sämre, när jesper ringde runt sju kändes det som om jag inte sovit i en minut ens, och jag hatar när det händer. Jag kunde bara inte ta mig till skolan idag, det ger mig ytterligare ångeset, men jag ska snart åka, har engelska i en timme runt tre, det blir nog bra.

Men nu mår jag bara illa och jag kan nästan känna hur ångesten anfaller mig, det är just nu, i detta fall jag skulle behöva någon att prata med, som Birgitta, men hon har gått i pension och jag har svårt att anförtro mig ännu en gång. Det har börjat en ny kurator på knuffen, kanske skulle vara bra om jag tog kontakt med henne, men jag kommer sakna Birgitta, för hon var bra och var en fast och trygg punkt i mitt liv.

Jesper är det vackraste som finns, han hjälper mig i allt, men när vi är ifrån varandra blir allt så påtagligt och saknaden är så enorm. Men jag försöker leva på att det bara är 127 dagar kvar, nyss var det över 200! Det går undan, jag längtar så otroligt mycket efter det.

Men ångesten jag känner nu är den som jag pressade undan efter jul. Jag har saker jag måste ta tag i, jag vet att jag skulle känna mig så mycket bättre om jag verkligen gjorde något åt det, men jag är så rädd, livrädd! Jag var så glad över att jag lyckades undvika ångesten efter jullovet, det jag inte lyckats med efter höst- och sommarlovet, men jag lyckades med det, och det tycks straffa mig nu. Dumt. Men det är tisdag vecka fem nu, fredag vecka sju, alltså 17 dagar, 13 skoldagar, sen lov. Underbart. Efter det lovet är det bara tre skolveckor till nästa, och sen är det snart dags för vår student! Det blir fint och underbart hoppas jag.

Nu ska jag äta frukost och sen ska jag sätta mig på bussen och klara av en lektion den här dagen i allafall.